I'm the BEST at self-criticism!

Publicerad 2015-12-16 23:09:00 i Life, Den Allsmäktige LingonrenenPhotography, Den Allsmäktige Lingonrenen

Jag är en självkritiker av rang. Har alltid varit. Finns det något som går att göra bättre, så är det också det jag ser. Jag analyserar mina egna verk till molekylnivå och hittar alltid brister. Alltid! Därför finns det också några faser jag går igenom varje gång jag ska publicera något jag gjort för omvärlden. Det slår aldrig fel. Det enda som påverkar nivån på hur stark varje fas är, är hur lång tid det tar från skapandet till att verket offentliggörs på ett eller annat vis. Alltså: Ju längre tid jag har på mig, desto värre. 

Ungefär så här kan det alltså se ut från att jag blivit klar med ett foto tills jag delar med mig av det:
 
"Så. Nu är jag nöjd"
"IT IS AMAZING!"
"Den blev rätt okej ändå."
"Den får väl duga. Jag har gjort bättre."
"Men... Den är ju inte jättebra direkt..."
"Jag är kass. Det blir ju aldrig bra. Den är fotografiskt USEL."
"Varför är jag ens fotograf?"
"Färgerna är helt fel. Svärtan är helt fel. Hade jag ens rätt inställningar när jag fotade?"
"Jag måste göra om det här. Men hur?"
"Äsch. Den lär ju inte döda någon i alla fall."
"Jag hatar den. Jag HATAR den. Jag har gjort allt fel. ALLT!"
"Skärpan är lite okej ändå. Men den kunde ju ha varit bättre."
"Okej, jag skiter i det här. Jag lägger ned. Jag SLUTAR fota. Det är ingen idé. Jag lägger ut kameran på blocket."
"Det är ändå ingen som vill ha min kamera."
"Men den är ju lite rolig i alla fall."
"VARFÖR FOTAR JAG ENS? VARFÖR HÅLLER JAG ENS PÅ?"
"Nu går jag och lägger mig."
"Okej, den är rätt bra ändå. Vad dillar jag ens om?"
"Fast efterbehandlingen hade ju förstås kunnat vara bättre..."
"Skitsamma, folk får väl gråta om de vill det!"
 
Jag är väldigt hård mot mig själv och duktig på att kritisera mina egna verk väldigt hårt. Det är otroligt sällan som jag är missnöjd med modellernas insats, däremot är jag väldigt duktig på att dunka huvudet med stekpannan angående mitt eget arbete - färger, komposition, skärpa, kontraster etc. På ett sätt är det bra - jag tvingar mig själv att utvecklas. På ett annat sätt är det tärande eftersom jag aldrig riktigt får den där ultimata belöningen från mig själv. Andra kan lovorda mina skapelser och det gör mig glad, men jag själv har väldigt svårt att släppa det där "men om....". 
 
Hur är du?
 
TRANSLATION:

I'm a self-critic of rank. Always has been. If there's anything that can be done better - that's what I'll see. I analyze my photographs down to the last pixel and always find flaws. Always! Therefore, there are some stages I go through every time I'm about to publish something for the world to see. Every-frikkin-time. The time from where the work is done until it's published, is the only thing that affects the level of how strong each phase gets. Thus: The more time I have, worse it gets. 

These stages can look like this:

"Done. I think I'm satisfied with this one"
"OK, IT IS AMAZING!"
"Hmm... It got pretty okay"
"It's OK. I have done better."
"But ... It's not THAT great ..."
"Urgh. This SUCKS. I'm a lousy photographer"
"Why am I even a photographer?"
"The colors... Completely wrong. The blackness is completely wrong. Did I even have the correct settings when I captured it?"
"I have to remake this in some way. But how?"
"Oh well. Atleast it won't kill anyone, anyway."
"I hate it. I hate it. I've done everything wrong. EVERYTHING!"
"The sharpness is quite okay I think. But it could have been better."
"Okay, I don't care about this. I quit. I'm never taking pictures again. It's no use. I'll put the camera out for sale."
"Who would even want my camera? Blah."
"Well... It's kind of funny in a way"
"WHY? WHY AM I A PHOTOGRAPHER? WHAT AM I EVEN DOING?"
"I'm going to bed now."
"Okay, it's actually kind of great. What am I even nagging about?"
"But... If I had just ..."
"Never mind, people may cry if they want to!"

I'm very hard on myself and good at taking the criticizism of my work to the extreme. It is incredibly rare that I am unhappy with the models, they are great! But I am the best at punshing my head with the frying pan about my own work - color, composition, sharpness, contrast, etc. In a way it's a good thing - I'm forcing myself to develope. In another way, it is debilitating because I never really get that ultimate reward from myself. Others may praise my creations, and it makes me happy, but It's difficult to let go of the "but if ....".

 

This is one beautiful picture from my last shoot. Incredible work from both dog and child! 
 
 

Kommentarer

Postat av: Emma

Publicerad 2015-12-19 12:37:27

Jag är exakt likadan men jag ger upp istället... jag ÄLSKAR att fotografera men när jag intr får någon bra bild då slutar jag istället för att lära mig hur man ska ta en bättre bild. Så gäller det nog med allt jag gör. Självkritisk och perfektionist. Jag har bra tålamod till att kunna lära mig men det stoppas när jag ser hur bra bilder alla andra tar och hur värdelös bilder jag får till. :-(

Svar: Sluta aldrig! Visa bilderna, lär dig kameran ännu mer, prova dig fram! Du kanske inte förbättrar ALLT till nästa fotografering men välj ut en liten del och ändra på den. T.ex om du har en tendens att få för mörka bilder - då läser du på om ljusinställningar och försöker få bilderna ljusare till nästa gång :)
Den Allsmäktige Lingonrenen

Postat av: Ulvdottir

Publicerad 2016-04-12 21:57:16

så härligt att läsa. Jag är min värsta mardröm och har nyligen börjat min seriösa resa inom fotografering och innan jag hittade din blogg så trodde jag att jag måste vara korkad som ens håller på när det merparten bara blir skit och pannkaka av det hela men jag ger aldrig upp. Jag älskar att fota och älskar att utvecklas men jag har en lång väg kvar att gå men så sjukt skönt att veta att även dom med extrem talang som du har samma tankar som jag har ibland. Det jag skrattade till mest över som är vanligt här i mitt hem är att jag ska sälja kameran..

Sluta aldrig med det du gör för dina bilder är så otroligt magiska och du är en stor inspiration till mig :)

Svar: Vänd på tanken: Du är inte din värsta mardröm, egentligen! Du är din egen mentor och utvecklare! Skit och pannkaka - må så vara, men eftersom du aldrig ger upp blir det i stället din chans till ständig utveckling. Alla har vi långa vägar att gå. "Keep your friends close, but your enemies closer" - vi är våra egna värsta fiender, men genom att vända det till en utvecklingsmöjlighet i stället har vi alla chanser i världen att vinna. Ge aldrig upp! :)
Tack så jättemycket!!
THE ALMIGHTY LINGONREN

Kommentera inlägget här
Publiceras ej