Ärlighet varar längst. Tills lögnen kör över dig.

2015-02-28 00:11:51 From my head, Den Allsmäktige Lingonrenen

 Som barn fick jag lära mig att vara ärlig. Att det är fult att ljuga, att man ska värna om sina medmänniskor och att en liten lögn för dig kan göra mycket skada hos någon annan. 

 

Nu undrar jag om det bara var jag som fick lära mig detta som liten? Eller har de lärdomarna på något vis glömts bort med tiden och tagits över av någon form av lögnernas världsherravälde? Är livet egentligen en del av ett världsomfattande avsnitt av Paradise Hotel, där alla väljer att ”spela spelet” och inte drar sig för att hugga varandra i ryggen där det känns som mest? 

 

Är det bara jag som vill kräkas av dåligt samvete när jag råkar slänga ur mig en lögn? Eller är andra i själva verket redan så uppslitna inifrån av sina lögner att samvetet inte längre påverkas? Varför är makt så förbannat viktigt att folk är villiga att kliva över lik för att uppnå en högre position, även om den inte garanteras? Varför glöms hela värdet i en människa bort, så fort det glittrar vackert från ett annat håll?

 

Vi är djur, inte människor. Eller nej, vi är inte ens djur - vi är monster. Vi är blodtörstiga rovdjur som tveklöst förstör andra människors liv för att få vår vilja igenom. Samvetslöst och ursinnigt. Vi hugger lika hårt som när ett lejon fäller en antilop. Vi överväger våra handlingar lika mycket som en krokodil skulle låta samvetet styra om ett byte ska tas eller inte. Vi lever inte efter vad våra föräldrar sade till oss som små - ändå kommer vi högst troligtvis lära våra egna barn samma sak. Vi kommer säga att det är fult att ljuga. Att man ska vara snäll. Att man ska ta hand om de man tycker om. Det kommer sparkas undan i chansen att nå det glittriga, det större - det bättre. För en lögnare är rädd att bli avslöjad, och slåss med näbbar och klor. Tills sanningarna ligger kvar på marken och blöder. 

 

Och innan du ens yppar ett ord om att du håller med, ber jag dig att fundera över när du senast trampade ned någon. När du senast offrade en medmänniska för din egen vinst. 

 

Hur är det med samvetet?

Finns det kvar? 

Vågar du lyssna på det?

 

 
 

"Du kan inte vara du om du skaffar en partner, det förstår du va?"

2015-02-24 21:24:00 From my head, Den Allsmäktige Lingonrenen Life, Den Allsmäktige Lingonrenen

Nej. 
 
Nej, nej, nej, nej, NEJ. 
 
"Alltså, du förstår väl att du inte kan ha dina matvanor om du blir tillsammans med någon va?". Fick jag slängt i ansiktet en gång, med en menande blick som om det sades med välmening. För i helvete. Man delar sin vardag med en partner - inte sin magsäck.

Att jag är singel är väl inte direkt någon nyhet. Jag klagar inte, jag lever ett bra liv med fantastiska varelser som förgyller min vardag och jag saknar inte någonting just nu. Däremot lär jag ju träffa någon jag fastnar för, någon gång - men det är inget jag är direkt stressad över. Livet har så mycket att ge i så otroligt många år framöver, så varför stressa? 
 
Men det provocerar många. Det provocerar så förbannat mycket att jag är singel och inte använder den tiden till att söka med ljus och lykta efter någon att para ihop mig med. Det provocerar att jag inte tänker på mina manér, eftersom det uppenbarligen är hela orsaken till min singelhet. Eller vad fasen man ska kalla det - för jag vägrar att kalla det ensamhet. För ensam är det sista jag är. 
 
Vad som å andra sidan provocerar mig otroligt mycket är att det tydligen är mitt sätt att vara som är felet. Att jag prompt ska ändra hela min framtoning för att "hitta den rätta". En kort fråga - hur tusan kan personen vara den rätta om personen inte väljer mig för den JAG ÄR?
 
Jag tänker aldrig någonsin leva mitt liv i något förbannat skal anpassat efter hur samhället säger att en ska vara. För jag är jag, ingen jävla marionett. Folk kan få rynka på ögonbrynen bäst de vill över den jag är - men jag kommer fortsätta vara så. Jag kommer inte ändra mig för att passa in i någon perfekt dejtingmall och jag kommer inte förändra mig bara för att passa ihop med en viss person. Jag kommer vara jag för alltid. Oavsett om det betyder ett agerande som enligt andra tydligen inte passar in i ett partnerskap. (Vem bestämmer ens det? Alla är för bövelen inte stöpta i samma form!?). 
 
Jag kommer aktivt välja att leva ensam tills jag träffar någon jag faller för och vice versa - och att den personen tycker om mig för den jag är. Deal with it. 
 
För fan. 
 
 
 

Vi är olika - deal with it

2015-02-21 12:34:51 From my head, Den Allsmäktige Lingonrenen Life, Den Allsmäktige Lingonrenen

Jag är en skiftmänniska. Jag mår som bäst och är som piggast när jag bollar med dygnsrytmen som om det vore ett cirkusnummer. Alla är olika, min mormor är till exempel ett skolboksexempel på en morgonpigg, dagaktiv personlighet. Min mamma å andra sidan är helst aktiv på nätterna och sover på förmiddagen. Att vara kvällspigg betyder inte att man automatiskt är lat, samtidigt som en morgonpigg människa inte är en övermänniska. För oavsett vilken tid man är vaken så är timmarna detsamma. 
 
Själv är jag som en påse Gott & Blandat. Ibland vaknar jag snortidigt, andra dagar sent. Jag går och lägger mig när jag är trött - vilket kan resultera i sömn kl 19 eller kl 05. Ibland har jag en enorm energireserv och kan utan problem vara aktiv i 30 timmar i sträck - andra dagar är jag trött efter tio. Jag har provat det där med att tvinga mig själv att ha en "idealisk dygnsrytm" - dvs sova "lagom", gå upp "i tid", gå och lägga sig "i tid". Och efter en eller två är jag så trött att hjärnan blir skrynklig. Det går inte att tvinga kroppen att göra något den inte vill

Ibland reagerar min omgivning på att de tycker att jag är vaken för länge - och i andra fall att jag kan sova för länge. Men oavsett hur mycket eller lite jag är vaken resp. sover, så har jag troligtvis samma mängd vaken resp. sovtid som de flesta andra om man slår ut det på en månad. Vi är olika men ändå rätt lika - vi har vår kvot av sömn  och vi fördelar den på ett sätt som passar oss. Så kan vi bara acceptera det och gå vidare?
 
Om vi inte hade haft några dagaktiva människor hade nog alla jobbat natt. Hade vi inte haft några nattaktiva människor hade vi i stället inte haft någon som velat jobba natt - och hade vi inte haft några människor som inte har några problem att bolla med dygnet så hade varenda arbetsplats med skiftschema gått åt skogen. 
 
Egentligen var syftet med hela inlägget att visa nedanstående bild och berätta om gårdagen i stallet. Men det blir aldrig som man tänkt sig när hjärnan bestämmer själv.