Vi måste normalisera tonårsångesten!

Publicerad 2015-06-14 12:39:52 i From my head, Den Allsmäktige Lingonrenen

Tonårsångest. En känsla av att vara en skadad fluga i en myrstack, utsatt för omvärlden och alla dess intryck. Bitande, kvävande. Som om en vore ensammast i världen med att känna som en gör. Men är det verkligen så? Är en verkligen ensam?
 
Vi är mitt uppe i det kaos där alla känslor bubblar upp till ytan; glädje, skräck, rädsla, lycka, eufori - ångest. Den där ångesten som alla någon gång haft under sina tonår, på ett eller annat vis. Några i form av prestationsångest - ett pressande krav av att man alltid kan göra allt lite mer och lite bättre. En annan är livrädd över att ta klivet ut i världen och lämna skolan bakom sig. Ta ansvar. Bli vuxen. Flera har haft fruktansvärda skolår, ständigt utsatta och nedtryckta. Många har räknat ned till dagen då de äntligen slipper allt. Andra har haft det ganska bra - men är kanske livrädda för vad som ska hända när skolans trygghet försvinner. Var tar vännerna vägen? Vad ska en göra nu? Plugga vidare, eller kanske jobba? Med vad och hur länge? Frågorna är många och ibland väldigt jobbiga.
 
Några har kämpat så tårarna rinner för sina betyg och vissa kammar hem storvinsten medan andra inte har haft samma tur. Vissa skiter i vilket och ett gäng har slutat bry sig för länge sedan. Alla resonerar olika, har olika inställning och helt skilda bagage. Men det finns någonting som alla har gemensamt - och det är att tonåren på ett eller annat vis är jobbig och tuff. Tankar och känslor som bubblar, men inte alltid vågar komma upp till ytan. Majoriteten har någon gång känt sig som ensammast i världen med sina känslor. En evig undran om en är ensam eller om det finns någon mer som känner samma sak?
 
Enormt många är rädda för att prata om det. För någonstans i vårt system har det blivit snett - tonårsångesten som är så vanlig, har blivit tabu. Det är först när den spinner iväg helt utom kontroll, som den syns på riktigt. Folk dömer varandra, samtidigt som de är livrädda för att den egna ångesten ska påverka framtiden negativt. Det är där det blir fel. Vi måste på något vis normalisera hela tonårsångesten. Majoriteten av alla tonåringar går igenom en jobbig period och det måste accepteras - det ska inte få tryckas undan i en rädsla av att det ska förstöra framtiden. Det måste bemötas med respekt och förståelse. 
 
Varje år springer enormt många studenter ut från skolan och lämnar gymnasietiden bakom sig, med leende läppar, tårar i ögonen och studentmössan på huvudet. Bakom sig har de många år av intryck och erfarenheter - och framför sig har de en tid av ovisshet. Vi måste våga prata om det. Vi måste våga prata om det som varit och det som komma skall. 
 
Det är okej att inte ha en plan - lika mycket som det är okej att ha en plan som är nedskriven i minsta detalj. Det är okej att misslyckas och det är okej att lyckas. Båda scenarierna är lika vanliga. Bara vi pratar, accepterar och stöttar varandra. 
 
Grattis alla studenter och ickestudenter, till den kommande framtiden!
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: AktivaDagar-Camilla

Publicerad 2015-06-17 20:29:21

Bra inlägg om ett viktigt ämne!

Svar: Tack!
Den Allsmäktige Lingonrenen

Kommentera inlägget här
Publiceras ej