"Nej jag kan inte ha den här. Jag ser så tjock ut!" - Sofia, 8 år

Publicerad 2015-03-01 14:03:42 i From my head, Den Allsmäktige Lingonrenen

Åtta år.

 

När jag var åtta år lekte jag häst på skolgården med hjälp av hopprep och pinnar, byggde kojor i slänten bakom fotbollsplanen med lastpallar och brydde mig absolut ingenting om något annat än vem som tillhörde vilken koj–klan eller vem som bröt av Kajsas egenkomponerade ridspö.

 

Men någonstans börjar det. Någonstans börjar ytligheten och det sjuka. Någonstans börjar det anses som skämmigt att äta ordentligt av skolmaten och tolvåringarna skyller på att det är äckligt – trots att de innerst inne är väldigt sugna på den där makaronilådan. Pojkarna tävlar om vem som kan äta flest pannkakor tills mattanterna säger ifrån. Flickorna diskuterar vilket klädesplagg som är hetast just nu, att det ”borde vara förbjudet för ’tjockisar’ att bära magtröja” och att man är tjock om man kan nypa ihop huden över handen. Är det där det börjar?

 

Ett tjejgäng i sjuan står och pratar utanför skåpen i skolan. En flicka kommer och möter upp, hon har klippt av sitt långa hår och har nu en kort page. Tjejerna kastar glatt ur sig kommentarer i stil med ”Gud vad snyggt det blev, du ser mycket smalare ut!”. Är det där det börjar?

 

Är det skolmatsalen och kamraterna som tillsammans lägger grunden till dagens samhälles överrepresentation av ätstörningar? De surfar på nätet, läser förstasidorna i tidningshyllan i mataffären, smygläser mammas damtidning. Oändliga tips om hur man går ned i vikt. Är det föräldrarnas ständiga kamp mot ”extrakilona”, diskussioner om de klassiska nyårslöftena och fix med maten som etablerar dessa känslor hos de små?

 

Det kryper ned i åldrarna för varje år som går. Ätstörningarna. Beteendena som sedan fortsätter, utvecklas och formar den vuxna generationen. Sprider arvet vidare. Majoriteten ser inte ens sitt beteende som ett stört förhållningssätt till mat – att känna ett behov av att nitiskt kontrollera sitt matintag, en grubblande rädsla att ta en sked sylt till morgongröten eller en stark känsla som skriker åt en att trycka i sig mängder av allt som sägs vara dåligt, tills man mår dåligt. 

Ett växande behov av att springa en extra kilometer som kompensation för att man åt en kaka till kaffet. Är det vad som klassas som normalt? Ska det normala verkligen betyda en ständig stress över kalorier in – kalorier ut? Eller är det inte så att grunden till svält – eller överätning, faktiskt är den ständiga stressen och kontrollen?

 

 

Måndagar är klassad som ”nystartardagen”. Kan vi inte ta nästa måndag till att faktiskt tycka om oss själva och sluta oroa oss för vad vi tror att andra tycker?

 

Du kan även läsa artikeln på nyheter24: http://nyheter24.se/debatt/790982-nej-jag-kan-inte-ha-den-har-jag-ser-sa-tjock-ut-sofia-8-ar

 

Kommentarer

Postat av: Sara Navjord

Publicerad 2015-03-01 23:08:14

Grymt bra inlägg! Hittade dig via nyheter 24 och jag gillade verkligen din artikel, det är sjukt hur världen ser ut!

Svar: Tack så jättemycket! Jag tycker det är fruktansvärt, och vad ännu värre är är att många av reaktionerna känns ännu värre - många anser att det är bra med det smala idealet för att övervikten är värre!? I mina ögon är det just smalhetsen som bidrar till att många blir överviktiga - för även överätning/hetsätning är en konsekvens av en skev värld där alla ska se ut på ett visst sätt. Och de som inte ser sig på det sättet väljer då att straffa sig själva med att äta mer. (För att dra den korta versionen).
Hoppas du vill följa mig och fortsätta läsa vad jag tycker! :)
Den Allsmäktige Lingonrenen

Kommentera inlägget här
Publiceras ej